Vi följer Ellie som lever livet med ett drömjobb på en exklusiv konstgalleri följd av älskande vänner och familj. Mer kan hon inte önska sig. Men i ett felfritt liv gömmer sig alltid små taggar, Ellie har pappa-problem. Sedan Ellie var tre månader har hon aldrig träffat sin pappa, aldrig hört av honom och aldrig fått ett födelsedagskort. Hon har inte träffat honom men han finns överallt, den världskände rockstjärnan Billy Kay visar sig vara hennes pappa. 
 
När Ellie tror att det är som bäst vänder hennes liv upp och ner. En ex stjäl en låda med bevis om att Billy Kay är hennes biologiska pappa, en låda som Ellie inte hade räknat med skulle förstöra allt. När hemska lögner och gamla minnen trycks online och på skvallerblaskor blir Ellie förföljd av reportrar som kannibalistiska myggor. I hennes mystiska räddning träder plötsligt Billy Kays advokat David Gold in för att hantera problemet. Hantera problemet som i att hantera Ellie. Båda känner genast en dragningskraft till varandra men David finns egentligen bara i hennes liv för att få henne ur Billy Kays kändisliv. En process som försvåras då de olägligt faller för varandra.
 
Åh kära London romaner, varför är det så uppenbarligt i skrivstilen vart du kommer ifrån? Jag känner det bara, visualiserar och förstår genast. Det var den enda nackdelen med boken. Jag såg genast en tydlig skillnad till amerikansk baserade romaner som tenderar innehålla mer avslappnade/vardaliga stycken än den proffesionella engelska stilen. Jag kan egentligen inte sätte fingret på vad det är som skiljer dem åt.
 
Det var även svårt, nu i eftertanke, att förstå huvudbudskapet med boken. Handlade det om att komma ur sitt skal och vara självständig på samma gång? Trots förvirringen kan jag inte motsåt att säga att det ändå var en härlig bok att läsa. Allt från omslaget till flashbacken där man får läsa om hur allt började från Ellies mammas perspektiv, till David Golds stilige skepnad och Ellies galna dock lugna liv. Jag måste få fram att jag har inte känt mig så berörd, empatisk mot någon till jag såg hur Ellie blev nästan trakasserad av reportrarna och media. Be strong girl, we're here for you.
 
 
I hjärtat av 1920-talet blomstrar nätterna i Long Island med glamorösa och galna fester hos den store Gatsby. Hela New York finns på plats men ingen är bjuden förutom en; Nick Carraway. Ingen har förr sett Mr. Gatsby. Många säger att han är en prins, en mördare eller ett påhitt. Ingen vet ansiktet på den rike festvärden.
 
Mr. Gatsby finns plötsligt bredvid hans sida. En chock som Nick genast ber om ursäkt för. Han hade hela tiden trott att Mr. Gatsby var en tjock, ful och rik gubbe som hade oändligt med pengar att slänga bort på meningslösa fester och banala husrenoveringar. Istället stod en ung och stilig miljonär framför honom. Men Mr. Gatsbys intentioner visar sig rikta mot en speciell person som står Nick mycket nära; hans kusin Daisy som bor tvärs över sjön. En vacker kvinna som Gatsby träffade och blev kär i fem år tidigare. Ingen vet varför de separerades men Gatsby vill göra allt för att få tillbaka Daisy, om det nu så kräver större fester eller hjälp från Nick.
 
En oemotståndlig historia som fängslar en med den tidslösa 20-talet. Musiken, modet och livsglädjen följer en genom berättelsen om en ung mans vilja, trohet och längtan att få återförena med sin första och trogna kärlek. Hennes glädje är hans första prioritet och inget annat får stå i vägen. Men allt ska göras på rätt sätt, hur grym och otrogen världen må vara. 
 
Den senaste filmversionen speglade en enorm härlig bild av deras liv. Allt passade in och framhävde Mr. Gatsbys karaktär väl. Hans roliga och nästan patetiska personlighetsdrag fick en att brasa ut i skratt. Mötet med Daisy efter fem år var klockren. Hur älskande han såg på henne under den första flashbacken, Leonardo Dicaprio kunde inte ha gjort det bättre. Värd en Oscar bara där för den scenen. Carey Mulligan passade perfekt i rollen som Daisy och det mest förvånande och perfekta rollsättningen var Elisabeth Debicki som Daisys bästa vännina Jordan Baker. 
Ingen ånger över att Dvd:n köptes hem. Dock lite besviken över kvalitéen, blueray skulle vara pricket över i:et. 
 
Introversion är en personlighet som förr ansågs vara en psykisk sjukdom. Det ideala var det motsatta, extroversion där man ska höras och synas. Introverta ligger bestämt bakom en vägg av fördomar och påträffar orättvis bemötanden, bara för att man beteer sig på det motsatta. Vi är inte så olika, dom eller vi, blyger eller glader. När jag en dag vandrade runt i bokhandeln såg jag en bok i psykologihyllan och kunde inte låta bli att läsa baksidan. Det var titeln som hade fångat mitt intresse. Jag kände att en uppenbarelse närmade sig.
 
Jag har alltid ifrågasatt min personlighet. Jag har alltid hört att jag har motsatta egenskaper. Vänkrets #1 anser att jag är en otrolig utåtriktad och social person medan vänkrets #2 ser mig som en blyg, lugn och omtänksam person. Det har varit grunden av min personliga blyghet och det är inte förrän nu när jag är äldre som jag märker av förvirringen markant. Det har aldrig tidigare varit uppenbarligt för mig att alla är innerts inne annorlunda men ändå indelade i tre olika psykiska personlighetstillstånd. Under en kort period i mitt liv har jag försökt vara mer som en extrovert. Det förklara varför vänkrets #1 ser mig som social och utåtriktad. Det var påfrestande för mitt sinne och rejält utmattande men jag har en starktålig uttålighet. Jag lyckades intala mig att jag behöver vara som alla andra för att allt ska fungera. Det var min drivkraft men även min nedgång. I slutet av den perioden insåg jag hur allt i samhället är utformad för extroverta; skola, arbetsplatser och överlevnad. 
 
Linus Jonkman upplyser enormt bekanta scenarier som påvisar hur en introvert person är, allt från hur tankarna far till hur vi resonerar kring grejer som extroverta kan se helt fel på. Därför har en sådan stor fördomsvägg delat på båda personligheterna, men väggen är inte riktigt solid utan snarare genomskinlig. Det är nästan omöjligt att urskilja en introvert och extrovert när du tar en sväng runt stan. Därför ser jag det som en maskeradgala där alla bär på svarta spetsmasker. Bakom maskerna och de glimrande champagneglasen mellan fingrarna gömmer sig en annan fasad. Introverta kan fortfarande funktionera som en extrovert till en viss grad men djupt inne försegår en annan tankeprocess och solidara preferenser av aktiviteter. Jag har alltid försökt förklara för andra att vissa väljer att använda en diagnos som ursäkt när de egentligen borde utnyttja det som ett verktyg. Se det som en bekräftelse för vem du är och kämpa dig fram genom egen kraft och inte genom andras medlidande. 
 
Det jag saknar med boken är att inga riktigt tydliga förslag på hur man kan göra för att hantera sin introverta personlighet i en extrovertstyrd samhälle. Det fick mig däremot att förstå att det Jonkman egentligen vill säga är att man fortfarande kan fungera som en introvert i ett extrovert samhälle, att det inte är och inte ska vara fel att vara en introvert. Det är bara synd att samhället inte har en större förståelse och anpassning för introverta. Boken i säg är redan en lösning, en guide för en extrovert att förstå hur en introvert person fungerar. På så sätt har man skapat ett verktyg för hur man ska bemöta den motsatta och stillsamma personligheten.
habits, introversion, introvert, personalities, psychology, sanning,