Jade lider av panik- och ångestattacker. Jag var nära att få en ångestattack för några månader sedan. Min anledning var kaffe. Jag trodde att mina ögon och jag själv skulle explodera. Att jag skulle springa för mitt liv som om en zombieinvadering pågick. Inget mer kaffe efter det inte.
 
Jade går sista året på gymnasiet. Ingen viktig faktor egentligen. Likaså gäller andra delar som presenterades i boken. Jag hade kanske för höga förväntningar när jag först köpte den. I början av varje kapitel finns det en fakta paragraf om elefanter. Elefanter verkar vara en röd tråd genom hela historien. De var nykeln till hur Jade hanterade sina panik och ångest attacker. Mer en det fanns det inte. De hade inte en sådan stor roll alls, utan var ett sätt att introducera hennes nya upptäckt. Hennes nya distation blev Sebastian; den unga pojken med ett spädbarn på ryggen. Jade blev alltom i sig för att få veta Sebastians historia. Så distraherad av sin nyfunna nyfikenhet och lycka att hon inte såg hur hennes egen familj hade det. Inga elefanter där inte.
 
Budskapet är ännu svår att förstå. Det fanns flera grejer som jag kan gissa på men inget jag riktigt är stensäker på. Vad var budskapet egentligen? 
baby, caletti, deb, highschool, jade, love, parent, sebastian, secrets, teenager,
 
Evolution; utveckling, det är bokens huvudsakliga tema för del två. Jag kan inte riktigt hålla med men samtidigt så gjorde den det. Utvecklingar i böcker brukar oftast komma i starkare kontraster. För denna bok var det som en evig väntan. En evig väntan efter svar som vi inte fick, fler frågor och förvirringar svävade runt efter varje kapitel. Att sitta fast i en hiss som åker upp till 113:e våningen utan en display över våningsplanen. Ni kan själva föreställa er hur man ser ut när man kommer ur lådan.
 
Boken börjar i en väldig förvirrande inhopp. Jag hade verkligen inte föreställt mig en sådan start men börjar man läsa andra boken direkt efter den första så skulle det vara sammanhängande. Jag hade en liten tidsgap mellan mina läsningar så det tog rätt så många kapitlar för mig att hänga med. Jag var till och med så förvirrad av alla karaktärer att jag var tvungen att ta en titt på slutet av första boken för att se om jag hade missat något. En förklaring till varför boken börjar med Mara på ett psyksjukhus. Smält det där.
 
Förvirring, en stark tema genom hela läsperioden. Jag vet inte om jag någonsin har läst en serie så förvirrandeframkallande som denna. Om jag har det så måste jag ha glömt bort det. Tack vare Maras familj och självklart Noah drog det ner på all galenskap som pågick. Så många stunder i boken var också väldigt frustrerande. Det som lämnade ett märke för mig var hur Mara försökte prata med hennes mamma och sjuksköterskan, desperationen att berätta men de vägrade lyssna utan trodde att hon fått ett psykutbrott.
 
I shook my head violently. "You don't understand."
"Calm down, sweetheart," Joan said. Her eyes met my mother's.
"I didn't do this," I pleaded, holding up my wrists. Joan was a blur of motion next to my bed. She took my arms gently but I flinched. Her hold tightened. "Don't touch me."
My mother recoiled. Covering her mouth with her hand. 
"You're not listening to me!" White noise pulsed in my ears. I hunched forward.
"We are listening. We are listening, honey."
"Just let me explain," I said, but the words were slurred. I tried to look at my mother but I couldn't focus, couldn't meet her eyes.
the evolution of mara dyer
Michelle hodkin 
Chapter  54 page 415
 
Vi fick även några få smakprov på sanningen genom flashbacks som Mara ser i sina drömmar. De var inte de lättaste att förstå och tyda. En annan upptäckt som visar sig i slutet av boken fick ilskan inom mig att titta fram. Jag fick samma ilska och avsky när jag läste Allegiant av Veronica Roth. Jag hatar schackspel och maktskap säger jag bara. Det slutar aldrig på en positiv nota. Punkt.
Shaw, america, boys, death, dyer, hodkin, india, love, mara, michelle, noah, possessed, supernatural,